Det finns människor som är väldigt speciella.

Människor som är så underbart osjälviska, som bryr sig om andra...på riktigt menar jag.

Jag har haft förmånen att få lära känna några av dom, och det är jag ytterst tacksam över.

Jag känner att jag hela tiden lär mig en hel del om människor.

Jag lär mig vilka man kan lita på, vilka människor i min omgivning som faktiskt bryr sig om andra än sig själva,

och kanske framför allt vilka som verkligen är mina vänner.

Tänk så lurad man ändå kan bli, när man som jag oftast väljer att bara tro gott om andra.

Inte sjutton vill man tro att någon luras?

Det som verkar ytterst svårt, det är att tala om för andra att man tycker om dom.

Tycker om dom för den dom är.

Ofta stöter man på folk som har den där hemska attityden, "Du ska inte tro att du är något/någon"

Och för att verkligen visa det, så spelar man helt enkelt blind.

Man varken hör eller ser något.

För gör man inte det, då behöver man ju inte ens låtsas bry sig om sina vänner.

Alla är vi olika, och har olika tankar om vad som är viktigt i livet.

Efter alla tråkiga händelser i just mitt liv den senaste tiden,

har jag fått erfara vem/vilka som har samma syn på vänskap som jag.

Dom människorna kommer jag vara väldigt rädd om, för jag vill ha dom kvar i mitt liv.

I dag blev jag så otroligt glad.

En vän som gjorde mig så otroligt glad.

Det märkliga är att vi aldrig har träffats i verkliga livet,

utan "bara" haft kontakt och lärt känna varandra i cybervärlden.

Vi är några stycken som lärt känna varandra ganska väl i den världen, och jag har även träffat en del  på riktigt.

Dom har alla en sak gemensamt, dom ÄR precis så som jag trott,

dom är på riktigt, rara, omtänksamma trevliga vänner.

Hämtade ut ett paket på posten i dag, och detta var innehållet!!!

   Ett fint nyckelskåp, målat av just en vän, Ingrid Krabbe.

Hon är så otroligt duktigt på att fånga varje hunds speciella uttryck,

ingen som helst tvekan om vilka hundar det är. 

I kartongen låg också ett brev, och så klart, när jag läste det så rann tårarna.

Finns det verkligen så här fina vänner?

Jaa, det gör det ju!!

Kan inte tacka nog, för denna fina gåva.

Det gjorde mig så glad.

Tack snälla rara Ingrid, igen o igen   

En dag hoppas jag vi ses, alla ni som jag lärt känna här i etern,  

och jag vet att det kommer kännas som vi kännt varandra länge länge.

I dag har vi haft "Spa-Dag" Ronja och jag.

Joo, Skorpan var så klart också med på ett hörn.

Men eftersom morgondagen eventuellt kan innebära att en viss Skorpunge skitar ner sig lite,

så väntar vi med själva tvättandet av henne.

På grönbete!

Saftigt och gott, tyckte Skorpan om det gröna fräscha gräset.

"Här stannar jag länge!"

Hittade en öde tomt i dag, där fanns det mycket att utforska, framförallt alla gamla fina växter,

som någon säkert vårdat ömt en gång i tiden.

Funderade en stund på om jag skulle ta med några små skott hem, men valde sedan att låta bli.

"Men lite av det goda gräset kan du väl ta med hem, va??"

Även denna bostad stod nu öde....ganska dragigt tror jag.

Kammat o kammat o kammat, massor av päls åkte av....men inte syns det inte.

En sak är dock säker, Ronja njöt av pysslet med hennes päls.

Hon är som sagt precis som vanligt, inga tecken på smärta eller stelhet.

Tycker inte om sitt stilla liv alls.

Hoppas vi kan få någon rätsida på mina funderingar på fredag.

Inte för att jag har bråttom med att röra på oss, nej då, men att veta, det vore bra.

Fostring av bernervalp pågår!!

Ska packa lite nu, så vi kommer iväg skapligt i morgon, hundarna och jag och......

Bäst att ta fram en liten karta också kanske?

Kram

Susanne

Näe, hur sjutton ska jag veta??

Veta vad Ronja har för diagnos alltså???

     För det första....att ställa rätt diagnos är inte alltid lätt,

          men i det här fallet med Ronja, så är det jätteviktigt!     

En ofullständig skada!?? I mina öron kan det vara vad som helst.

Joo, visst handlar det om ledband/korsband, och kanske är behandlingen densamma.

MEN JAG VILL VETA!!!

"Vi kan ju inte bara sitta här och vänta!!"

Jag tänker sopm så här....

OM det är ett korsband som är rupterat eller uttänjt eller lite lite skadat på något sätt,

då är tanken att det ska läka ihop.

Ju större skadan är, dessto mindre chans att det ska läka helt utan operation.

Vila, vila, vila.....och så tjohooo, så får hon vara lös.

Det fattar ju vem som helst vad som händer då!

Tror inte på stillhet, absolut inte, men självklart inte heller kompisbus.

En av våra små korta promenader.....

"Skitkul, matte! NOT! Att ligga här bland spenaten (vitsipporna) bara för att du ska få till en bild!"

Och långt där borta sitter Skorpan, väntar och ylar en klagosång....

"Rooonja, kom tillbakaaa ♪♫♫♪♪"

Jag har alltså varit i kontakt med lite olika människor...vänner, sjukgymnaster, veterinärer.

Det enda gemensamma är egentligen att dom alla har olika teorier om VAD som bör göras och inte.

Inte så att  jag blev direkt klokare av det inte!

På ett sätt vore det lika bra att korsbandet gick åt skogen direkt, (om det nu är korsbandet)

Då kunde det fixas, och efter en lång rehab skulle hon förhoppningsvis vara ok igen.

Som det känns nu, så är jag hemskt velig hit och dit...?

Vem vet vad bäst??

Jag gnäller inte över något annat än det faktum att jag inte vet säkert vad som hänt.

Att ta det lugnt, att gå koppelpromenader, jaa, allt som vi ska göra,

det har jag inga problem med, jag förstår.

Herre jösses, tänk den där dagen som vi får klartecken, att NU KAN NI SLÄPPA HENNE LÖS IGEN!!

Hur ska jag våga det?   

Nu är ju inte Ronja den där hunden som skulle ta det så speciellt lugnt om kopplet åkte av.

Känner jag henne rätt skulle hon bli som en oinriden häst...sparka bakut och leva rövare,

även om hon var helt ensam.

SÖT    

I dag hände det något roligt också!!!

(Knappt man tror det är sant)

Vi fick den nya bergvärmepannan installerad.

JAAAA!!    

Bestämde oss för att åka iväg, för att vara utan vatten en hel dag, det hade jag ingen lust till.

Vi åkte till Leon!

Fint väder, varmt och skönt.

En mysig dag tillsammans med dotter och barnbarn, liten promenad, och babbel i solen.

För att återgå till Ronja, så har jag nu bokat lite tider för "behandlingar".

Jag kommer starta med det jag tror mest på, det som min magkänsla säger är det rätta.

Jaa, sedan är det väl bara att hålla tummarna, antar jag.

Jag mår bäst av att ha en plan för varje dag.

Så även för morgondagen.

Jisses, då blir det till att starta tidigt, om jag ska hinna med allt......

"Nu ska i alla fall vi sova....så det så!"

Kram

Susanne

Att få vara helt ensam om att hämta alla bollar, det är så klart toppen!

Full koncentration!

Fick till en härlig och rolig träning i dag, Skorpan och jag.

Hon är så lycklig när hon får visa allt hon kan.

Fort går det också.....en vacker dag ska jag försöka mig på att "rigga" kameran så jag kan få det på film.

Vet att det kan vara nyttigt att se sig själv, och hur man bär sig åt.

Skorpan har så mycket i spring i sina ben, och hon måste bara få göra sig av med lite.

Att träna lite lydnad är perfekt, då blir hon trött i både knopp o kropp.

(Lite i alla fall)

Hon stylar en hel del också, inför stackars Ronja som får stå och titta på.

Så himla frustrerande, tycker Ronja...och orättvist!!

För hennes del är det enbart koppelpromenader, på ganska plan mark, som gäller.

Hon är pigg och glad, och det bästa av all, hon verkar inte ha nämnvärt ont.

Lite stel efter att ha legat stilla en längre stund, men kommer igång snabbt.

Det lyser riktigt i ögonen på både Ronja och Skorpan, så fort dom går nära varandra.

Båda två skulle kunna gå loss på varandra i ett obevakat ögonblick.....tänk vad roligt det skulle vara!!

Men tänk vad som skulle kunna hända!?

Näe, vi håller oss lugna....

Hoppas jag får lite svar i morgon, från några jag mailat till om Ronja.

Det finns ju en uppsjö av olika tankesätt om vad som är bra eller inte, vid mjukdelsskador.

Måste bara bestämma vad man själv tror på.

Om jag tänker på hur en stukning/vrickning är på oss människor,

så vet jag hur lång tid det kan ta innan man känner sig ok igen.

Det kan vara besvärande under lång tid.

Låter kanske lite löjligt, men jag önskar och hoppas så klart på att hon ska kunna vara med i Gävle,

på draglägret vi åker på varje år.

Det är så himla roligt där, med möjlighet att tävla två ggr.

Men men, går det inte så går det inte....

Inte hela världen alls.....bara lite tråkigt.

Och vi har ju en Skorpunge som ska tävla, så jobb finns det!

En helg med trädgårdspyssel blev det.

Flera än vi som vill få ordning till sommaren....en nyinflyttad familj hos oss,

som jobbade flitigt i sin bostad.

"Välkomna hem till oss!!"

Här bor familjen blåmes....tillökning väntas inom snar framtid.

Så roligt att sitta och titta på dom, och sedan se när alla små ungar tittar ut.

Det brukar vara ett fasligt kvitter när dom ska kasta sig ut och pröva sina vingar för första gången.

I veckan väntas den nya värmepannan bli installerad...hoppas hoppas!

Nu har den fått spatt totalt.

Vi får stänga av den med jämna mellanrum, annars går det inte att vistas inomhus.

Det blir varmt som i en bastu!

Kanske kan jag stryka ett problem från min "Problem-lista"?

Kram

Susanne

Det går framåt...tror jag?

Jaa, hur ska man säkert veta egentligen?

Jag menar, veta VAD som orskade Ronjas hälta.

I min värld så betyder "OFULLSTÄNDIG SKADA" ingenting.

Det enda jag vet säkert är, att Ronja var helt blockhalt, men efter natten blev det bättre.

Efter alla undersökningar skulle jag velat ha ett glasklart svar på VAD som var ofullständigt skadat.

Var det en muskelsträckning, eller en ledbandsskada?

Blev korsbandet skadat?

Det sistnämnda är nog inte troligt, men jag vill ändå veta säkert.

"Ja ja, jag vet, Ronja...det ÄR skittrist att vara stilla"!!   

Det bästa av allt i den här historien, det är ju att hon INTE har ont!

En hund som skriker av smärta får mig att "gå i taket".

Alla minnen kommer tillbaka som ett brev på posten.

Minnena av Quila, och hennes hemska, svåra smärta den sista tiden i livet.

Minns nätterna med fasa, när hon väckte oss varje natt runt 1-snåret, genom att stå i hallen,

med ryggen i en båge, och bara skrika rakt ut.

Det var sååå fruktansvärt, den tiden glömmer jag aldrig.

Varje natt övertygades jag om att i morgon, då måste vi låta henne få sluta sitt liv.

Varje besök hos veterinären gav ytterligare info,

och ett nytt hopp tändes....."Vi provar den här medicinen också" och ser...

Som ni säkert vet så hjälpte till slut ingenting.

Så jaa, jag är så glad att Ronja inte har ont.

Skorpan då, jaa, hon är glad över att få ligga bredvid sin bästa vän och käka smarriga ben!

Vi, dvs Skorpan och jag var och spårade i dag.

Hon är en riktig stjärna i mina ögon...(om man nu får säga så om sin hund) tog i dag det första dygnsspåret för i år,

utan några som helst problem.

Bra fart och noga, faktiskt snabbare än Ronja, som spårar mera systematiskt.

Kul att dom är så olika, fast ändå lika.

Skorpan liiite trött i skallen efter en spårdag....men bara lite lite   

Vet ingen som kan se så himla uttråkad ut som en hund!!

Ronja demonstrerar....

Och Skorpan likaså!

Koppelpromenader, ramp ner för lilla trappan (störtlöjligt om man frågar "studs-Ronja")

Men här lämnas inget åt slumpen nu minsann.

Har läst och läst om sträckning/stukning,

och det finns hur mycket olika "behandlingstankar" som helst.

Var och en är så klart övertygad om att deras tankar är dom bästa, och enda rätta.

Det är väl bara för mig att välja vem jag litar/tror mest på.

Ska ta kontakt med några olika på måndag, som kanske kan hjälpa mig tänka rätt.

Hjälpa mig förstå VAD som hänt med Ronja bakben?

Egentligen kan det kanske tyckas att det inte spelar någon roll VAD som hänt, men för mig ÄR det viktigt!

Jätteviktigt!

Det handlar om framtiden....Ronjas framtid.

Skulle aldrig riskera något, nej nej.

En dag i taget....

På en av våra koppelpromenader i   dag, såg vi årets första orm,, utan att jag blev helt skogstokig!

Min träning har verkligen gjort susen.

Vad som överaskade mig väldigt, det var hundarnas reaktion.

Vi kom väldigt nära innan vi upptäckte den ihopringlade huggormen.

Båda hundarna reagerade först av oss, dom gick inte fram och nosade, utan backade direkt....långt bakåt!!!

BRAAAVO vovvarna!

"Skönt man kan ligga ute på alltanen".....som nu är tvättad och på G att bli färdig inför sommaren.

Dumma dumma tankar som surrar i en mattes huvud!

Blir så arg på mig själv när oron gör sig påmind

Glad, jaa, det är jag!

Glad över alla fina vänner här i cyberrymden, som stöttar och bryr sig om.

Tack snälla ni, ni är så rara....(ingen nämnd ingen glömd)

Kram

Susanne

   "Koppelpromenader!?!?!"

   "Herregud, vad är det för påhitt??"  

Vilken tur att Skorpan (för tillfället, kanske jag ska tillägga) är ok nu,

så hon får utlopp för all sin energi.

Den tjejen har varit i stillhet så det räcker för resten av hennes liv....hoppas jag i alla fall.

"Är du beredd, matte?"

"Jag hittade den, så nu kommer jag med bollen igen!"

Undrar om det finns någon "av-knapp" på henne?

     Ronja Ronja.....

Vi har gått små korta promenader i dag, lunkat omkring på plan mark.

Trots att hon inte är någon unghund, gillar hon inte heller det här lugna livet.

Trappan ut har fått en ramp som fungerar bra, och jag tycker inte hon haltar nämnvärt längre.

Men jag törs sjutton inte riskera något, så vi följer veterinärernas råd.

Ett korsband som smäller av, det får bara inte hända....    

"Haha, hittade du mig inte, Matte??"

Dag ett i sele och koppel.....många sådana dagar kvar....men jag har en idé.

Ska forska lite mera i "ämnet" innan jag skriver ner det här.

(Lika så gott, kan bli allt för mycket negativa reaktioner annars)

"Skitkul, matte, att sitta här ensam i en vitsippebacke!?!"

"En sak är säker, ingenting blir lika roligt utan min allra bästaste vän!"

"Vem ska jag då leka kurragömma med?"

Vi gör det bästa av det....sysselsätter oss med andra små övningar....

"Vem har längst tunga, t.ex?"

Den tävlingen vann INTE jag i alla fall!

Intervallträning med Skorpan, och en stund träning....det var vad som hände i dag.

Förutom promenaderna då...

Hinner inte med så mycket annat, och eftersom dom här båda tjejerna inte kan låta bli varandra,

så blir det dubbla promenader nu.

Men jag ska inte gnälla, det finns alltid dom som har det mycket värre....

I morgon är det viltspår igen, och Ronja får stanna hemma med husse.

Tråkigt för henne, men Skorpan får jobba lite med hjärnan, vilket känns bra.

Skorpan med bästa bollen i knät!!   

Nu lite sömn innan morgonens skogs-spår!

Kram

Susanne

Tankar i dag.

Begravning, farväl, tårar.....det finns många ord som kan beskriva dagen i dag.

Hur kan det komma sig att dagarna fortsätter?

Varför stannar inte tiden...bara för en stund?

Plötsligt slutar ett hjärta slå, då tar det slut......men dagarna, dom rullar på som om ingeting hänt.

Det slår ner som en bomb.....

Så jag fortsätter tjata, "Var rädda om varandra, tag vara på varandra, varje dag.....i morgon kan det vara för sent.

Denna tunga dag var vacker, trots allt...man skulle kunna säga att den blev bättre än väntat, på flera sätt.
Låter kanske konstigt, men helt sant, och jag ska inte gå in djupare på det.

Så var det då Ronja!
Det hände verkligen ingenting som man kunde se i går.

Efter en promenad, som absolut inte var längre eller jobbigare än vanligt,

var Ronja alltså blockhalt när hon hoppade ur bilen.

Går inte in i detalj på det nu, men jag kan säga att natten var hemsk.

Dom som känner mig vet att jag har ett mellannamn som är ORO, då förstår ni.

"Hängde" låset och ringde Norsholms djursjukhus.....fick snabbt svar...."Kom direkt", sa dom
"Vi har ett litet problem till", sa jag.

Berättade om begravningen, och att jag inte hann komma och sitta med Ronja då.

"Vänta lite" sa rösten i telefonen.......

"Hinner ni komma in med henne bara, och lämna henne här"? 

"Hon får stanna över dagen och vi vidtar nödvändiga åtgärder, och ni tar hand om begravningen"

Lättnad!!!

Snabbt iväg, ingen mat för Ronja......Prat/anamnes med veterinären.....

"Ta hand om henne ordentligt"! det sista jag sa innan vi hastade vidare....

Sent på eftermiddagen ringde veterinären!
Ronja hade sederats, undersökningar hade gjorts grundligt, och gissa vad?

Korsbandet var inte av!!!!

(Det var faktiskt vad veterinären trodde när vi först kom in)

Man kallar detta för en ofullständig skada, med andra ord ett uttänjt ledband/korsband.

Nu gäller stillhet i två veckor, små koppelpromenader......och absolut ingen lek med Skorpan, så klart!

Så mycket fina ord av veterinärerna, jag blev nästan generad.

Ronja är en hund i otroligt fin kondition, hon består till största delen av muskler, är så vältränad.

Och framförallt inte överviktig, vilket är vanligt på större raser, tyvärr.

Glad över att vi slapp operation, men jag vet att ett korsband lätt kan smälla av efter en händelse som denna.

dom läker fint, dom vilar och tar det lugnt,

man startar upp dom i lugn takt efter ett antal veckor.....och PANG, så går det av.

Men vad ska man göra? 

Näe, just det, ingenting....man kan ju inte stoppa in hunden i en glasbur.

Dom måste få leva som hundar!

Återigen, tag vara på dagen i dag.

Det var en liten sammanfattning av i dag.

Jag tackar Norsholm som var så gulliga mot oss i denna svåra stund.

Dom tog inte ens något extra betalt för allt, att Ronja varit där hela dagen.

När jag skulle betala trodde jag faktiskt att dom redan gjort en direktreglering,

men nej, inte då, det kostade inte mera totalt!

Jag tackar och bockar.

Tack även till mina gulliga vänner som skickat kramar och stöd,

som vanligt värmer det så enormt mycket.

Kramar till Er

Susanne

Det blir ingen direkt blogg i dag heller...

Efter en härlig dag med vänner på en rolig utflykt,

med massor av bilder tagna på glada hundar, så sitter jag här med hjärtat bankande.

VAD HAR HÄNT???

När vi kom hem, hade Ronja svårt att stödja på ett ben.

Och inte blir det bättre precis.....

Jag mår såå hemskt dåligt när hundarna inte mår bra.

Dessutom ska vi på begravning i morgonbitti.....

Det kommer bli så fruktansvärt jobbigt det också.

Jag vill inte mera nu....ska det aldrig ta slut på allt det jobbiga?

Var bara tvungen att skriva,  eftersom många undrat om det hänt något.

Och det har det, kan man säga....

Är såå ledsen...

Kram på er alla och håll tummarna för att det inte är något väldigt allvarligt med Ronja.

Susanne

En sån' där härlig ekbacke, där vårblommorna börjar slå ut, det hittade vi i dag.

Just ekbackar. med kullvälta träd, som legat i massor av år, och nu är övertäckta med mossa...

DET GILLAR JAG!

Tyvärr (eller det spelar ju egentligen ingen som helst roll) så regnade det till och från hela dagen,

och då blir bilderna lite hipp som happ.

Har därför "lekt lite med dom".....bara för att...

"Klick säger kameran, och i vår värld betyder det KOM!"

Ingen träning i dag, bara lek och skoj....

En härlig promenad på ett härligt ställe.

Fika intogs på den mjuka trädstammen.

Snart var det dags för arbete!

För hundarnas del innebär det enbart njutning.

In i hissen.....

Dom vet så väl var vi ska, men vet också att i hissar sitter man ner, längst in i hörnet,

ifall det är någon mera som vill åka med. 

Det skulle ju kunna vara så att inte alla älskar berner....hur nu det skulle vara möjligt? 

"Hej hej hej, nu är jag här igen!!"

"Alla vill väl ha en Skorpunge halvvägs i knät...eller?"

Så här sitter Skorpan, och bara njuter....

"Skööönt....ALLA vill klappa mig, hela tiden!"

Ronja, hon är lite mera fin i kanten, och känner av läget först.

Kollar om någon liksom lockar på henne, då går hon dit och sätter sig.

Till skillnad mot Skorpan, som inte känner av något innan....

"Men jag är ju så mycket klokare än den där lilla Skorpungen!!"

Inga problem med att hitta på våningen.

Tror t o m dom börjar känna igen "tanterna"

Fylls av värme när man kommer in med hundarna, det är ett såå tacksamt "jobb".

Alla blir så glada, både dom boende och personal.

"Ni kommer väl snart igen?"

Så klart vi gör....

En sak i taget.....om man tar en sak i taget, och försöker lösa det,

så känns det inte så förskräckligt betungande.

Så i morgon hoppas jag få hjälp med att ordna till datorn som jag har lite problem med.

Var tvungen att inhandla en ny extern hårddisk i dag, så alla bilder blev sparade.

Det finns helt galet mycket bilder, och efter detta måste jag rensa bland dom alla.

Finns egentligen ingen anledning att spara allt....

Men först av allt....lite sova.

Kram

Susanne