Direktlänk till inlägg 13 december 2022
Jag kan inte sluta gråta.
Kan inte heller förstå det som hänt.
Vår älskade, fina, underbara Tjorven finns inte längre med oss.
Det har gått en vecka sedan den där dagen,
men jag har inte kunnat skriva om det.
Allt gick så fort, det var så oväntat........
Om man ser bilden ovan, som är tagen två veckor innan hon somnade in,
finns inga tecken på att hon mådde dåligt alls.
Det enda som fanns, det var en olustig magkänsla hos mig,
som jag hela tiden försökte slå bort.
Kunde se att hon vid något tillfälle hade lite besvärligt att resa sig från halt golv,
men det hände bara någon gång.
Eftersom vi fått så mycket snö, och tjejerna älskade att busa,
tänkte jag väl att hon sträckt sig....eller?
Hur som helst, jag bokade tid för en koll, min oro gav ju inte med sig.
Man fick fram en liten reaktion på smärta i ett knä, inte mera.
Det var fredag, så vi kom överens om att ge henne smärtstillande över helgen,
och återkomma vid behov.
Så förändrades allt!
Tjorven kom inte opp själv, kunde inte gå utan hjälp....ÅÅH så ont hon hade.
Till djursjukhuset igen, blodprover visade en skyhög sänka,
så vidare till rtg.
Där fick vi svaret!
Skelettet var som pulveriserat.....denna vidriga "parasit" vid namn CANCER
åt bokstavligen opp hennes ben i kroppen.
Osteosarkom!
Skelettcancer är ett mycket smärtsamt tillstånd.
Oftast finns redan metastaser i kroppen.
Tjorven drabbades av den mest aggressiva varianten,
som på mindre än två veckor hinner förstöra allt.
Det fanns inget vi kunde göra, annat än hjälpa henne att få slippa från smärtan.
Tjorven somnade lugnt o fridfullt i mitt knä, hennes ögon släppte inte mina,
och svansen vajade ända till slutet.
Att skriva ner det här är så tufft, hur mycket tårar finns det?
Jag/vi går sönder......det gör så ont.
Nu är dom samlade igen, våra älskade tre "musketörer",
Ronja, Skorpan och Tjorven.
Tjorven, Skorpan, Ronja
Skrållan var med o sa adjö av sin fina mamma,
men så klart är hon nu lite förvirrad.
Sitter o väntar vid grinden......så svårt att se henne så här.
Just nu vet jag inte hur jag ska komma vidare,
så mycket tragiskt har hänt, och det verkar inte som det vill ta slut.
Min önskan är nu att Skrållan kommer må bra igen, för första gången ensamhund,
trots saknaden av mamma Tjorven.
Vi känner oss helt förvirrade, går liksom inte att ta in....
Var rädda om varandra.
Kram
Susanne