Visst fick vi snö!

Alldeles lagom  mycket!

Härligt, tänkte jag, och njöt av att se hundarna busa i snön, 

utan att bli det minsta skitiga.

Så klart varade inte det här under någon längre tid, men vi roade oss så länge vi kunde.

Det är också mycket roligare att fota, när snön gör allting mycket ljusare.

"Tjohooo, man får liksom nytt "bernerliv" när snön lagt sig som ett mjukt täcke!"

  Den här tjejen, Skorpan, hon har inte mått riktigt bra under en lång tid,

och det värsta av allt, det är att ingen orkat lyssna på mig.

Men, jag hade ingen tanke på att ge mig, jag kände att något var fel.....

Till slut har jag med hjälp av "kontakter", äntligen träffat veterinärer som hörde vad jag sa, 

och dessutom trodde på mig.

Nu har hon genomgått undersökningar av olika slag,

och det är konstaterat att hennes problem berodde på smärtor i buken....(inte alls på rädsla för vildsvin, som någon föreslog)

Vi har nu fått bukt med hennes problem, och hon mår såå bra, är precis tillbaka till sitt vanliga galna jag.

Vad är då orsaken till det onda?

Förmodligen startade det med den ständigt återkommande historien om majskolven,

som låg och irriterade i magsäcken i över fem veckor.

Man såg spår av sår i magslemhinnan, och även i tarmarna, hela systemet har varit irriterat.

Tänk så mycket den där majskolven ställde till det. 

Gissa att jag är glad!!!

Och säkerligen även Skorpan!!!

Så var det då Ronja!

Hon gillar ju fart o fläkt, inte mycket i hennes liv som går sakta o långsamt.

När den första snön kom, och glädjeskutten blev för många,

då sträckte hon till sig ordentligt, och hade det lite kämpigt i några dagar.

Men, med hjälp av IR-terapi hos vår duktiga vän, och det fina "Back on Track" täcket som vi fått i present,

så repade hon sig ganska snabbt.

Hon är allt bra härlig, med all sin energi o glädje.

Ronja är ju inne på sitt nionde år nu, vilket inte märks av alls.

Jag vet dock allt för väl att saker o ting kan ändras på ett ögonblick, 

så vi tar vara på varje dag, njuter av varandra så mycket vi någonsin kan.

Att dra och samtidigt springa fort, det är nog bland det bästa som finns, om man frågar Ronja,

men det är kanske inte många som vågar åka med på hennes turer.

Finaste Ronja   

En kvar!
Tjorven!

Vad har hänt med henne?

Joo, julgransplundring, det tyckte nog hon det var dags för,

när hon helt enkelt bestämde sig för att börja plocka ner kulgranskulorna.

Visst vet man som valpinnehavare att valpar hittar på hyss,

men granen hade stått orörd och varit helt ointressant i flera veckor, så jag trodde nog faran var över.

Hittade henne med en halv glaskula i munnen.....den andra halvan var uppäten!!!

Plockade ur glasbitar ur munnen på henne, mellan tänderna, och hoppades att hon inte svalt något.

SPARRIS!!

Det fick hon massor av, och avföringen innehöll många glasbitar.

Dom flesta ganska små, men en o annan allt för stor, och det fortsatte många dagar.

Hur kunde jag sedan vara säker på att allt kommit ut?

Näe, det kan jag så klart inte vara......jag kan bara hoppas.

Glas syns inte på slät-rtg, då måste man använda kontrast, och jag hoppas slippa....och hon mår helt ok.

Man kan säga att dom senaste veckorna varit lite mera än lovligt jobbiga!

Jag har en ful ovana att oroa mig alldeles för mycket, och det har jag verkligen gjort.

Men slutet gott, allting gott....

Jag ska inte orda mera om tråkigheter nu,

bara tacka ännu en gång för allt stöd jag fått efter min mammas bortgång.

Tiden fram till gårdagens begravning har jag varit sysselsatt med allt praktiskt som måste göras,

och det finns kanske en mening med det också.

Att man är sysselsatt, hinner "landa i sorgen", hinner förstå...

Gårdagen blev så fin, precis som det var tänkt,

och trots att jag för en stund inte trodde jag skulle klara av det,

så gör man ju det.

Gråt är på något sätt även befriande.....

Kul med tunneln, tycker Skorpan!

"Jag tar nog ett varv till.....!"

En "Skorpa", som nu mår bra!"   

Tjorven med bästa "lektanten" Skorpan!

Trots en fortfarande lite halvdålig mage, mår hon rätt bra, den lilla prinsessan.

Några bilder i solen.....

Kramar 

Susanne

Joorå, solen lyser och himlen är blå,

snön ligger och glimmar på marken.......perfekt med andra ord!

Om man dessutom älskar att fota, då är det bästa man kan önska sig.

Men vad händer????

Jaa, inte vet jag, vet bara att det tydligen måste hända något mindre trevligt heeela tiden???

Klart jag fotat en del, men den huvudsakliga sysslan är väl att oroa sig.....Över vad, undrar kanske någon???

Dom här tre damerna, så klart!

Ska man skratta, eller kanske gråta?

Gråta har jag ju gjort så mycket den senaste tiden (och lite innan det också)

Knappt man kan tro det är sant, men osanningar ligger ju inte för mig.

Jag törs inte yppa något ännu, det kanske är att utmana ödet, tänker jag,

men jag tror, kanske kanske, att faran är över i morgon.....nu säger jag kanske....

och hoppas hoppas.....

Fortsättning följer alltså i morgon.......hoppas jag.

Kanske är det vandrande pinnar jag ska ägna mitt liv åt???

Kramar från en något bekymrad matte.

Susanne

Näe, landat har jag inte gjort, har svårt att ta in det som hänt,

vilket väl beror på alla praktiska detaljer som måste göras.

Men det får ta sin tid, när begravningen är över, så kommer nog verkligenheten ikapp,

och jag får ta itu med den.

Vi sörjer ju alla på olika sätt, men hur gammal min mamma än var, så var hon min mamma.

Vi delade allt, ända till sista dagen.

Och trots min stora fina familj, som ju finns omkring mig, kommer jag inte ifrån känslan av ensamhet.

Nu är i alla fall allt ordnat inför begravningen, och allt är enligt mammas önskan.

(jag är så glad att vi även pratade om det, hur hon ville ha det)

Det kommer bli såå fint, det är jag helt säker på.

Jag kan känna hennes närvaro, hon sitter på min axel och ger mig stöd,

och även sina åsikter.......känns tryggt.

Vet att jag har tackat o tackat för allt stöd från er därute i etern,

men det har verkligen betytt mycket för mig....så jag säger tack igen till er alla.

Så tänkte jag även lägga in några bilder....på flickorna......dom kommer här!

Tokiga Skorpan! 

Man kan undra om hon medvetet försöker få mig att skratta?

"Så här då matte.....blir det bra om jag hoppar opp i tunnan och sätter mig?"

Tjorven!

Svårt att se hur fort hon växer när man ser henne varje dag,

men bilderna gör att jag förstår, och inser att hon inte alls är så där liten längre.

Min vackra "dam", Ronja.....Kan inte fatta att hon är så gammal som hon är.

Var försvann tiden?

"Ser du oss, ser du oss?"

"Lilla Tjorven" som så klart snabbt lärt sig att göra som dom stora tjejerna!
Hoppa opp på en höjd, och sitta lite tjusigt.

Gräva är ännu en favoritsyssla!

"Ska bara försöka flytta lite på den här lilla stenen, tänkte jag!"

Skorpans "mående" håller i sig,

och jag blir mer o mer övertygad om att det här kommer bli,såå bra!

Samma knasiga hund, som är så fylld av glädje.

Hennes glädje är faktiskt väldigt smittsam, vilket inte gör mig ett dugg, haha

Tjorven, Ronja, Skorpan.

"Se så fint jag kan sitta o sträcka på mig!"

Skorpan, med sina pigga ögon, som gör mig,så full av hopp.

Ronja vet preciiiis hur man gör för att charma.

Vi tre!

Tur jag har er, när livet känns tungt o jobbigt......då,finns ni alltid där vid min sida.

Underbara hundar, det är vad ni är.

"Ja jag gör som Ronja, då brukar allt bli bra!"

Inte mycket päls, en ganska ranglig kropp, men vad gör det,

när man är världens goaste "prinsessa"

Vi tränar o tränar, vareviga dag, på våra skogsturer.

Och en vacker dag, då kanske vi får till en riktigt fin "sittning".

(skojar bara, några fina sittningar är rätt oviktiga i min värld)

Så, nu är det inga flera bilder.....tack för tålamodet.....hihi.

(Om det skulle vara någon därute, eller om ni kanske vet någon, som ev har en sennenvagn stående, och som inte används, då skulle jag bli så glad om jag fick köpa den, då jag inte längre får ha kvar den vi har nu)

Kram från oss

Susanne