Ganska skönt att bara vara hemma, bara "mys-pysa",        

träna lite "små-trick", träna lite "stor-trick".

Slänga sig ner på gräsmattan i solen, "brottas" med björnarna.......

Helt enkelt lägga alla måsten åt sidan....för jag är övertygad om att dom kommer finnas kvar!

Att träna med två hundar, det kan vara dumt, kanske,

men samtidigt blir det en utmaning i sig.

Apportering, det är nog bland det roligaste som finns.

Ronja MÅSTE sagt åt Skorpan att INTE ens försöka sig på att hämta det jag kastar.

Respekt!

Ronja får däremot bra träning, när hon inte får hämta.

Bara sitta kvar, och titta på när Skorpan hämtar föremålet.

Svårt svårt, tyckte Ronja......

Men efter en stunds träning med envis matte, gick det som en dans!   

Kom i håg, Skorpan, den ska läggas i min hand!

Några "omtagningar", så var vi nöjda med resultatet.

"AAAKTAAAA!!!"

"Jag tror inte jag kan stannaaaaaaa.....jag ser inget heller!!"

Ingen träning för Skorpans del på såå många veckor.

Allt för lite träning för Ronjas del på dom veckorna,

och för henne finns egentligen ingen ursäkt.

        Men nu har vi tagit tag i den biten....

Den 19 oktober förra året, då åkte vi på årets sista dragtävling.

Vi hade tragglat med ap 2 så himla länge, kändes det som.

Även då var det slalomen som var det svåraste för oss.

Men tänka sig, vi klarade det, just den 19 oktober 2013!!!

I år har vi då tränat för ap 3, Ronja har klarat det en gång,

men för att ta det efterlängtade championatet i drag,

så måste hon greja det två gånger.

Vi har varit nära......Bara 1,5 poäng från godkänt.....

Men det gills ju inte riktigt.

Nu, den 19 oktober 2014, då är det åter igen sista tävlingen för i år.

Ronja och jag ska bo på hotell själva, bara "peppa" varandra.

Och vet ni vad?

Just den 19 oktober, då är det Ronjas födelsedag!!!!

I år blir hon 6 år!!

Jösses? Den spralliga damen, med så mycket spring i benen, fyller hela 6 år då!

Då är frågan?

Kommer hon fixa det på sin födelsedag i år igen?

Jag vet att hon kan, jag vet att hon "driver" lite med sin matte.

Som jag skrev i går, jag sa ingenting alls, när hon skulle köra den där fö......ade slalomen,

och hon bara traskade iväg mellan konerna....Joorå, hon vet hon!!

Vi får se......träna kommer vi göra så mycket vi bara kan, det är i alla fall säkert.

Jag gjorde en anna sak i dag......en sak som jag ALDRIG någonsin skulle göra.

Nix, inte jag inte.....varför skulle jag?

Meeeen.....nu så ändrade jag mig lite.......

Och jag är såå glad att jag gjorde det, för det blev skitbra!

Och kommer bli bra.......

Åh, så dum jag är nu då   

Men, det handlar om något helt annat än vad jag redan skrivit om,

och man kan ju inte hoppa omkring i handlingen va?   

I morgon.....då handlar det om.....

Söt söt söt, OCH FRISK   

Kram

Susanne

Så glad!!!

Så otroligt tacksam!

Jag lovar, inget mera ältande nu......bara en gång till.....

Att Skorpan finns här, det är otroligt skönt, och hon måste haft änglavakt....

ÄNGLAVAKT!!!

Då vet jag..... <3

Och nu blev det ännu tydligare, nu vet jag vem som hade en tass med i allt detta.

Vem som gav mig den där känslan av att det var bråttom!

Väldigt bråttom.

Jag var ledsen, lite nedstämd häromdagen, och egentligen fanns det ingen synlig anledning.

Men en vän fick mig att se allt.

Det var som att chocken kom i efterhand.

När en olycka händer, handlar man/jag rent instinktivt.

Blir rationell, har en plan....inga känslor läggs in, det skulle aldrig fungera då.

Så klart kommer allt ifatt en....

Men nu så, nu är jag på "banan" igen.

Precis som det ska va'!

Man kan inte bli annat av att vara tillsammans med dom här två varelserna.

Först på dagens schema....bilbesiktning!

MVG på pappret = PUH!

Hade lastat på dragvagnen, för lite träning efteråt.

Nu är det ju snart dags igen, för årets sista tävling.

Nu har jag inte möjlighet att träna alla moment, men dom som enbart kräver koner, det går bra.

Slalom.....denna hemska gren.

Det händer något med MIG när Ronja ska köra slalom?

Jag får en annan röst, beter mig högst märkligt i hennes ögon.

Stackars henne, med en förvirrad matte.

Hon klarar sig utmärkt utan mina ord, det märkte jag i dag.

Kan man köra slalomen utan att jag säger något?

Ska kolla upp det....

Så gjorde vi det igen.....

SPRANG!

Sträckte ut, sprang, lekte, njöt.

Det var förenat med livsfara att sitta där i gräset, och försöka fota....

Ibland undrar jag om dom såg mig, när dom schwissade förbi mig,

eller om det bara var tur att dom missade mig?

WROOOOM!

Det behövs inte mera än en blick på detta, för att jag ska må bra.

Två glada, friska underbara hundar......

Som sagt......det gäller att vara beredd på en Skorpa i linsen.....

Tanken var att Ronja skulle få sig ett bad i dag.

Hon är såå skitig, vilket man kanske inte kan tro av bilderna att dömma.

Joo, dom vita delarna tycker jag ska vara vita, och det är dom inte?!

Får se hur vi har det i morgon......Känner jag mig själv rätt, och det gör jag nog,

så kommer jag börja med båda hundarna, vilket tar sin tid......i stället för,

som jag alltid tänker, ta en hund bara.

Skorpungen fick sig iofs ett bad av personalen på djursjukhuset när hon låg inlagd,

bara för att dom tyckte så synd om henne.

Hon ville att alla skulle bry sig om henne, och bara henne, hela tiden.

Söt-Skorpan!

Hemma igen, efter en dag på äventyr.

Då är det bråttom bråttom!

HUNGRIGA

"Men, så se till och öppna dörren nu då!!!"

"Innan vi svälter ihjäl här"

Kram

Susanne

Anta att det händer en olycka......anta att du har en vän med dig när det händer.

Det gör ont...det gör för jäkligt ont, men din "vän" säger,

att det där, det är inget farligt, jag har varit med om värre saker.

         Hade det varit stor skada, hade det varit mycket ondare.              

Och förresten, det var ju bestämt att det skulle göras andra saker....inte  fanns väl tid med skador nu!!!

Äsch, den "skadade" är kanske bara pipplig!? Gnällig......vännen visst ju av egen erfarenhet....

Det går några timmar.....den skadade blir bara sämre och sämre......Till slut....

"Det här går inte längre, måste nog till läkare!" säger den skadade.

Tar sig dit ENSAM, blir skickad vidare till lasarett för röntgen....ENSAM.

Den skadade får frågan, "Varför så sen hit?"

Reultatet av röntgen blir "gipsinslagning"......skelettskada

Var tog vännen vägen?

Det kan man undra......BORTA.

Dagarna går......liksom veckorna......så kommer konfrontationen.

Den skadade ställer frågan, talar om sin besvikelse.....som man väl gör, vänner emellan?

"Var var du?"

"Trodde du skulle titta förbi?!"

Besviken, snopen, ledsen......skadad.

Så det lägsta av allt i denna hypotetiska berättelse.....

Vännen TÄNKTE komma....tänkte....? (Jamen då så)

Det hade t o m inhandlats blommor?, som vännen inte "vågade" överlämna???

I stället satt vännen hemma, tänkte och tittade på den skadades blommor,

och tyckte mest synd om sig själv, (förmodar man),

som inte vågade överlämna en blomkvast till en skadad vän?

VEM skulle tro på denna otroliga historia?

Den är visserligen hypotetisk, men skulle kunna ha hänt.

Vad skulle man lära sig av denna hypotes?

ATT MAN INTE KAN LITA PÅ ALLA, HUR GULLIGT DET ÄN ÄR PÅ YTAN!

Skenet bedrar, jag lovar. Och när man upptäcker det, då känner man sig nog rätt grundlurad.

Alltså, i vuxen ålder ska man väl inte behöva bli utsatt av liknande saker?

Det här har jag funderat på......och jag kände ett tvång att skriva ner det.

Under tiden....susade några höstbilder förbi...

Hopp i handlingen!!!

Barnbarn, vi har två....världens finaste gullungar, det bästa som finns.

Och om bara ett kort kort tag.....då ska vi välkomna det tredje lilla miraklet till familjen.

När våra egna barn kom till världen, då var det helt naturligt,

inte så otroligt, (om ni förstår hur jag menar).

Mille, en riktig klätter-kille.

Men dessa små barnbarn......finner inga ord.

Meya och Ronja.

Stoltaste tjejen i dag!

Meya, som har full koll på kopplen i sin hand.

Tror hon känner sig mäkta stolt, när hon går där på promenad,

med en stor hund i vardera hand.

När någon frågar...."Är det dina hundar?", då svarar hon glatt.....JAAA!! Det är det!

Dom heter Ronja o Skorpan

Kram

Susanne

Som vän och medmänniska, tycker jag det är viktigt att lyssna.

Lyssna om någon mår dåligt...eller bra också, för den delen.

Kanske har jag inte några svar, eller lösningar, men jag lyssnar.....tröstar.....finns.

Jag är nog ganska positiv, ser lösningar hellre än problem.

Vissa saker är självskrivna i min värld.

Ibland tar jag nog på mig för mycket, vill hitta lösningar åt andra, men så klart kan jag inte det.

Det är sådan jag är, inget jag tänker på......MEN....

Ibland, då kanske jag också behöver ett ord på vägen.

Jag är ingen supermänniska!!

Jag har väl mig själv att skylla, uppfattas nog som stark?!

Men det är väl ingen som är så fullkomlig!

        I dag sköljde det över mig, när vi gick där i skogen, hundarna och jag.    

Först kom ett minne fram.......sedan ett till.....tankarna for iväg.

Helt plötsligt var allt bara jobbigt.

Det är då det händer!

Då kommer dom, dom mest underbara varelser, och slår sig ner på varsin sida om mig.

Jag sitter i en "pöl", med tårar som droppar......då är dom där.

Ronja och Skorpan!

Det behövs inga ord, bara deras närvaro.....det vet dom.

Ögonen som tittar på mig betyder ALLT.

"Hur är det, Matte?"

Så startar dom en uppvisning, jaa, det ser ut som en uppvisning,

när dom springer och spelar "apa" bägge två.

Dom vet säkert att är det något som får mig att le igen, då är det dom två tillsammans.

Springandes som små tokar....

Straxt är dom tillbaka vid min sida igen.

"Puss på dig matte, är du glad igen nu?"

Vad vill jag då ha sagt med det här?

Joo, alla behöver nog ha någon som bryr sig.

En vän som lyssnar, och inte bara pratar om sig själv och sitt.

Omtänksamhet, inte glömma bort att ge, inte bara ta.

Jag kommer aldrig att sluta krama om och bry mig om hundarna,

för jag vet, att dom ALLTID är där för mig.

Ge OCH ta, en balans som är viktig, men som jag tror många glömt bort.

Jag var nere i "pölen" en sväng i dag, men tack vare så många fina, omtänksamma vänner,

som betyder så mycket för mig (ni vet nog vilka ni är) så känner jag mig ok igen.

Det är vid tillfällen som dessa, som man kan skilja "agnarna från vetet".

Jag kommer inte gå in på anledningar och orsaker, för det här är ju en hundblogg.

Men en hundblogg med känslor....

Nämnas bör också, att Skorpan är näst intill helt ok nu.

Kom just på i dag, vilket datum hon blev så sjuk och opererades.

Den 11 september!!!

Detta hemska datum, med allt fruktansvärt som hänt tidigare.

Känner mig så tacksam över att hon faktiskt klarade sig.

Kramar

Susanne

Många timmar i bil......och ännu längre stopp på vägen,

det blir det när vi är ute och åker.

Då är det väldigt skönt att inte ha några tider att passa.

Efter att ha städat stugan efter oss,

och rastat av hundarna,

bar det av.

Måste säga att vi haft en otrolig tur med vädret.

Det var första dagen på fjället,

som det blåste lite väl mycket

I övrigt, precis lagom väder.

Som sagt......många timmar i bil.....

då hittade jag en rolig "app" som jag har roat mig med

Dagens bilder är en liten mix av dagens mobilbilder

För bilder, det måste jag ju ta!

Många bilder har blivit tagna under veckan, och inte ens hälften av dom är genomgångna.

Men jag gillar ju det här med bilder, så det ska bli kul att gå igenom dom alla,

en "regnig dag"

Tänk om man kunde spara alla minnen i en flaska......

Att vara stelopererad i mer än halva ryggen, det har sina sidor.
Att sitta t.ex, det är väl kanske det största problemet.

Det här är absolut inget gnäll, mera ett konstaterande.

En timma, det är väl Max, sedan är det ut och räta ut sig,

(och allt metallskrot)

Jag vet att dom här två flickorna inte har något alls emot att komma ur bilen så ofta

På vissa ställen blev promenaderna lite längre,

beroende påmvar vi var.

Om det fanns något kul att titta på 😊

Eller om det var lite extra fint väder på någon plats,

helst vid en sjö......det är pluspoäng för sjöar!

Inte mycket till blogg i dag, men jag kunde fördriva tiden lite i bilen,

och inte känna efter så mycket.

Höst.......

Till alla er som hängt med på vår fjällresa, och som skrivit så många fina kommentarer,

till er vill jag säga stort tack.

Timmarna har gått, och snart närmar vi oss HEM.

Jag vet vad vi kommer säga.......precis samma ord som vi alltid säger.....

Borta bra men hemma bäst!

Kram på er

Susanne

Från Grövelsjöns sydstrand  följde vi i Carl von Linnés fotspår.

Linnéstigen ringlar sig upp för Salsfjällets sluttning och fortsätter in i Norge.

Linné och hans sällskap gick ända till Røros på sin Dalaresa.

Så här skrev han om platsen;

”Prospekten här emellan fjällen är ganska härlig och remarkabel,

ty då man kommer emellan tvenne berg in,

får man se vida och slätta fälten,

utan skog eller knylar, om vilka på alla sidor stå de i skyn stigande fjällberg,

såsom murar eller fästningar…”

Och vi, ja, vi kan bara hålla med honom.

Första gången vi besökte denna plats, det var med Quila o Ronja.

Vi gick då hela vägen, till andra sidan Grövelsjön, och tog sedan båten hem igen.

I år är vi lite mera försiktiga,

och kände att den sträckan blev för lång för "Fröken Skorpung"

Men lika skönt var det ändå.

Det är stora ytor att vandra på, och massor av vackra vyer att se.

"Och ställer man sig lite högre opp, då ser man ju ännu ,mera!"

Jaa, ni ser rätt......Skorpan är lös!!!        

Även i dag såg vi flera renar,

det här är en av dom rentätaste områdena i och runt Idre.

"Det gäller att vara fokuserad på dom där djuren som går där borta"

Ronja är inte lika intresserad av renarna,

så länge dom håller sig på rimligt avstånd.

"Joorå, helt ok utsikt, du Skorpunge!"

  Dom här träden, dom kan man inte se sig mätt på.

Dom gnistrar.   

Så gjorde vi det!!!

För en stund släppte vi hundarna......

Åh, vad lyckliga dom blev......som dom väntat.

Någon gång måste man våga.

Experterna hade sagt sitt, och dom litade vi på.

Dessutom känner vi Skorpan.

Det finns säkert någon, kanske t o m många,

som inte håller med oss i detta.

Men nu är det ju som tur är vårt beslut.

"Så kul vi hade!"

Hejdå, Grövelsjön, för denna gång.

Vi ses säkert igen.

Så blev vi lite nyfikna, på en liten liten skylt vi sett på vägen.

"Kom och hälsa på våra Alpackor?!", stod det.

Mitt inne i ingenstans, långt opp i fjällen, utan grannar,

där låg en liten gård, som födde opp dessa otroligt söta djur.

Tycker dom ser ut som gulliga seriefigurer, med sina stora vackra ögon.   

Vi bjöds även på nygräddade våfflor med hjortronsylt och grädde!

Vilket mysigt ställe, med trevliga människor OCH djur.

För att riktigt suga ut allt ur denna vecka,

återsåg vi även några av alla vackra vattenfall.

"Nähe, vi fick inte bada?"

Nu återstår packning OCH städning.

Inte det allra roligaste kanske, men det måste ju göras.

I morgon återvänder vi hemåt.

Vi har några inplanerade stopp på vägen,

så fredagen blir säkert lördag, innan vi är hemma igen.

Tack för att ni hängt med oss på fjällvecka.

Kram

Susanne

Stack ut näsan i morse, och möttes av ett vitt landskap?!

Lite snö hade kommit under natten,

men inte så mycket så det skulle ligga kvar över dagen.

Dessutom var det otroligt dimmigt!

Åkte till fjällstationen, (där är lite mysigt faktiskt) för att göra en ändring i dagens "rutt"

Dom avråder från fjällturer, när dimman ligger tät.

Och vi håller med, finns inte mycket att se, när man inte ser något, haha!

I stället blev det här!!

  Man brukar säga, "Vackert så det gör ont".

Stämmer rätt bra just här....

Åkte in i Norge igen, och där var vädret betydligt bättre.

Målet var Gutulivallen.

Ytterligare en gammal gård från 1700-talet

Livet på fäboden var inte alltid så lätt.

Det var ett hårt arbete med ängsslåtter, mjölkning och mejerihantering.

Det fanns också en tid då fjällkors bjällror och fäbodjäntors rop ännu hördes från sluttningarna invid sjön.

Från mitten av 1750-talet tog folket från gårdarna i närheten sina djur hit för att beta varje sommar.

Fäbodbruket pågick ända fram till 1949.

Därefter lämnades de gamla husen i förfall,

men mellan åren 1975–83 restaurerades de 13 timmerstugorna med hjälp av traditionellt hantverkskunnande.

Flera av husen var i så dåligt skick att de fick plockas ner och byggas upp igen från grunden.

I dag, ja, då står dom där, 13 stugor i gott skick.

En av dom allra finaste "sätrarna" som finns, sägs det.

Även här var vi helt ensamna, förutom en liten mus i ett av dom små husen.

Förmodligen en husmus   

Några renar passerade också......men då var Ronja kopplad.

Fick använda mig av mobilen för att fota dom fina husen.

Klantiga jag glömde ladda kamerabatteriet!!!

DET är klantigt! 

Men jag stoppade ner batteriet i fickan och värmde upp det lite,

så gick det att ta några bilder till... Tur för mig!

Hit kommer jag nog inte igen, och det var så vackert vid Gutulisjön.

Vore synd att ha missat det.

Några kilometers väg dit, sedan vila och fika.....innan vi var redo att vända tillbaka.

Skorpan är väldigt tydlig när hon vill vila, vilket inte är speciellt ofta längre.

Sjön låg helt spegelblank, och när solen kom fram,

då blev det magiskt vackert i mina ögon.

"Här, ser du mig, här oppe på stenen är jag, matte!!"

(Så klart, var annars?)

Ibland blir det lite extra fin bakgrund.

Det här är ett minne för livet.

Framgår inte alls av bilden, men vattnet var kristallklart.

Renar är jättespännande!

Se men inte röra...

Vackra, höga fjäll....Femundsmarka nationalpark

Känns så oändligt på något vis.

Här håller samerna till, när dom märker renar i området.

Fört går det opp opp opp!

För att sedan vända ner igen......där, precis över kanten bara.

Trötta, men på ett bra sätt, det är vi efter en dag på "tur".

Vi har en plan för morgondagen, men eftersom vi inte vet hur vädret blir,

så sticker vi först ut näsan vi det när vi vaknar....det bästa sättet att kolla vädret,

jag lovar!

Kramar

Susanne

Tredje dagen....redan förbi.

Norge, det var vad som gällde i dag.

Det ligger ju bara ett stenkast från vårt lilla hus,

så då är det väl bara att passa på.

Fäbovallar, det är vackert det!

 (Och Ronja likaså)      

Den gamla fjällgården Valdalsbygget ligger alldeles intill Norska gränsen.

Hit flyttade norrmannen Per Perssen Lillebo och hans hustru Dordi på 1830-talet.

Familjen bestod år 1865 av nio personer, en häst, nio kor, tio får och fyra getter.

Vinterfoder till djuren slogs vid Gammeldalen och Valdalsbygget och på de vidsträckta myrarna i söder.

Familjen var bofast på Valdalbygget i tre generationer fram till 1922.

Valdalsbygget användes som fäbodvall fram till 1958.

Om Valdalsbygget berättas många spännande historier.

Inristat på boningshusets ytterdörr finns namnen på de soldater

som vistades i området under andra världskriget.

Gården ägs numera av Statens Fastighetsverk och utarrenderas till värdfolket (som är från Gotland)

och driver fäbodbruket på traditionellt sätt.

De har sina djur här på sommarbete och sköter en liten servering med egentillverkade produkter.

Här finns också en raststuga som är öppen året runt.

Så traskar vi då in i gränslandet.....

Åldrande står de där!

 Fähus (fjös), eldhus, (störrösen), bustugor, hölador och stall,

alla dessa byggnader som minner om gamla tider då fäbodbruket intog fjällvärlden.

Att sitta här och lyssna på tystnaden,

bara vi......nästan känna alla minnen som finns i marken och i husens väggar.

Tänk alla dom människors livsöden som utspelats just här!

Att få uppleva detta, det är speciellt, att få göra det med våra TVÅ hundar,

det är nästan ännu mera speciellt.....trodde nästan inte det skulle bli möjligt just i år.

Men den här tjejen, vår Lilla Skorpunge, hon är en stark tjej hon......

Kände oss som en del av historien, när vi satt där på varsin stubbe.....

Det fanns ingen utmärkt led, mer än den tillbaka, samma väg som vi  kom.

Tur för mig att maken har en inbyggd GPS!!!

Jag hade aldrig vågat chansa ensam, men nu gick jag så snällt med så   

    Visserligen gick vi på en stig, men var skulle den ta oss, det undrade jag nog allt.

Utsikten var fantastisk, över den Norska fjällvärlden.       

Stannade en stund då o då, för lite vätskepaus, matsäcksätande, och bara mys.

Husses tjej!

Inga fjällvandringar i dag alltså, men ändå massor av fina, minnesvärda intryck.

En sista fikapaus.......

"Finns det något kvar till oss, kanske?"

Finaste     

Plötsligt fick Skorpan syn på något!?

Det var Lavskrikan som kom!

Eller, dom var flera!

HAr hört, att om man sätter sig och fikar i fjällvärlden,

då får man ofta sällskap av den här söta, ganska orädda fågeln.

Inte ens hundarna skrämde undan dom....

Måste ännu en gång berätta om vår Tok-hund, Ronja.

Hon skulle säkert kunnat tjäna sig en hacka som cirkushund!!

Alltid redo för att göra konster, gärna på hög höjd.

Just den här stubben fick utstå en hel del olika berner-konster,

och till slut gav den vika.

Stubben finns inte mera......bara en hög med spån......

Men Ronja, hon hittar straxt en ny.....

Snälla Ronja, det kommer inte gå!!!

Den är alldeles för hög!

Det krävdes en hel del övertalning från husse,

för att hon skulle lägga ner den idén om att ta sig opp på toppen!!!

På väg hem igen, efter vår dags äventyr i Norge,

hittade vi ett ställe där det serverades våffel-buffé.

Gott gott, med varm choklad till.

Dagarna går fort när man har roligt.

Och man blir ganska trött.

Men det är en skön känsla......

Kramar

Susanne