Direktlänk till inlägg 3 februari 2016
Många skratt, (vilket dock är väldigt kännbart i revbenet)
förgyller dagarna.
Hur skulle man kunna vara utan det?
Kan inte ens tänka mig hur meningslöst det skulle kännas,
att inte kunna skratta och glädjas med andra.
Joo, det är faktiskt helt sant, jag har själv sett dom, människor som är så fyllda av bitterhet,
eller vad det nu är,
att dom helt glömt av hur man gör när man är glad.
En del väljer att se allt positivt, även om det känns som det går käpprätt åt skogen.
Medan andra föredrar att redan från start,
ta för givet att det kommer gå åt skogen, och då finns ingen anledning till skratt.
Umgås man dagligen med djur/hundar t.ex, då kan man helt enkelt inte undå att skratta.
Antingen med dom, eller åt dom.
Som i dag.....Vi bestämde oss för att ta en varsin promenad med hundarna,
gå åt varsitt hål alltså, och sedan mötas "på mitten".
Jag tog med mig Skorpungen, medan hussen gjorde sällskap med Ronja.
"Vad sjutton, matte???"
"Var är dom egentligen....Ronja o Husse??"
"Konstigt", tyckte Skorpan, men samtidigt roligt att matte bara ägnade sig åt henne.
Att upptäcka att lydnaden sitter rätt bra, det är skoj.
Jaja, inte prickfritt alls, men hon kan momenten till klass 1 helt klart, och jag blir så glad.
"Aha, där borta ser jag dom komma, Ronja o Husse....ser du, matte?"
I andra änden av gärdet låg Ronja....dom smög som två små kattungar på varandra, hahaha
Kröp några meter.....så platt ner i marken igen....tills dom tog beslutet att NU, NU springer vi!
Ett sätt att få oss att skratta, helt klart!
Glädje o lycka!
Tillsammans igen
Man ser det inte......inte alls faktiskt.....men hon STINKER!!
Stinker som den värsta skunken....(fast jag har iofs aldrig träffat någon skunk)
Ronja älskar att parfymera sig, kastar sig ner och rullar runt så fort tillfälle bjuds,
vilket det ju gör rätt ofta på landet.
Men söt är hon ju.....
Alla har dom sina sidor, bra och mindre bra, men en sak har dom alla gemensamt!
Dom är älskade av oss, sina mattar o hussar, det är jag säker på.
Bilder = Minnen
En bild på Quila, tagen på Gotland.
Snart har FYRA år passerat, sedan den där hemska dagen då hon fick somna för gott i mitt knä.
FYRA ÅR?!
Hur är det möjligt?
Hon var så ung....men efter ett hastigt förlopp på bara en månad, kunde vi inte se henne lida mera.
Hon finns med oss varje dag, känner hennes närvaro....en fin känsla.
Tänker ofta på henne, och kan i dag le åt alla fina minnen vi har med henne.
Quila var en riktigt rolig hund, en helt egen individ.....
"Hon har lämnat mitt liv,
men kommer alltid ha en plats mitt hjärta"
Svårt att tro att det är januari på bilden,
men den är faktiskt tagen i dag.
Tur ni finns, "flickor"....
/Susanne