Direktlänk till inlägg 30 januari 2016
Den senaste tiden har allt för många vänners hundar fått somna in av olika anledningar.
Vissa av ålder, men andra av sjukdom som kommit väldigt hastigt.
Det gör mig så ont att läsa, för jag vet hur smärtsamt det är.....hjärta brister en smula,
det gör så fruktansvärt ont, man går sönder.
Och det finns inga ord i världen som kan ge tröst.
Det här är vi alla så medvetna om när vi får hem den lilla underbara valpen,
medvetna om att det kommer hända oss alla en dag, men vi vill så klart inte tänka den tanken då.
Vi önskar att våra älskade vänner ska leva och finnas med oss för alltid.
Därför känns det så viktigt att vi tar vara på den tid vi har tillsammans,
verkligen njuta av den, för en dag, då har vi bara minnen kvar.
Nu, efter snart fyra år, då kan jag faktiskt le åt alla fina minnen vi haft tillsammans med Quila.
Men det har varit väldigt mödosamt att komma hit.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne,
men jag vet att hon finns här vid min sida, alltid.
"Jag tror jag ska ta och springa bort till dom....dom vill nog säkert leka med mig!!"
Skorpan har just fått syn på en familj...
"Näe du....tror det är bäst vi stannar här, jag VET att dom inte vill leka med dig"
Mamma älg med sina barn!
Tyckte nog att "älgbarnen" stannade opp ibland för att spana in hundarna,
och vem vet, kanske ville dom busa en stund på åkern?
"Dom är väldigt stora, dom där älgarna!"
Det blir rätt stillsamma promenader nu för tiden,
med två justerade i "flocken"
Husse med sin trasiga kota, och jag med det trasiga revbenet.
Vilken syn!!!
Det börjar bli dags för sennendraget snart igen,
vilket vi sett fram mot varje år vid den här tiden.
Men, i år kommer det inte bli som vanligt.
Allt är förstört, finns ingen glädje kvar längre....
Joo, träna drag kommer vi självklart göra, men det kommer bara bli hundarna och jag.
Vi kommer träna drag så mycket vi bara kan, kanske åker vi på någon tävling om det passar,
men några läger kommer vi inte åka till.
Det är verkligen hemskt tråkigt att det blivit så här,
det finns inte många möjligheter att träffa några av dessa människor som brinner för samma sak.
Människor som vi lärt känna och tycker om.
Nu är det som det är, det som skett har skett, och går inte att glömma.
Jag har gråtit så mycket över det här, men insett att det inte hjälper alls.
Det här ska göras med glädje, och finns inte den, då går det inte.
"I am what I am!"
Kan konstatera att det är smärtsamt som tusan att skratta, hosta, djupandas med ett "trasigt" revben.
Att nysa vågar jag inte ens tänka på hur det skulle kännas....AJ AJ!
Kram från mig
Susanne