Direktlänk till inlägg 3 november 2015
Vad är det som händer?
Är det inte meningen att jag ska ha hundar?
Det går inte en enda vecka utan att det händer något.
Förra veckan var det en blödande tass (som iofs inte var alls allvarligt)
För att "fly" undan med mig själv och hundarna,
åkte vi och simmade i dag.
DET gillar vi ju!
Men först kontaktade jag lasarettet och min underbara doktor,
eftersom gårdagens händelse innebar att jag i dag var "nere på botten",
när det gäller smärta.
Fortfarande lite blöta....kameran kom inte fram förrän på hemvägen i dag.
Jag vet inte om jag ska skriva om det?....gårdagens händelse....
Kanske (eller jag VET) att jag kommer få mindre trevliga åsikter,
och självklart många trevliga också.
Men återigen, det är ju för tusan min blogg, där jag skriver vad jag vill,
och dessutom är det ju mina hundar.
Finaste Ronja....utan dig vet jag inte hur gårdagen hade slutat, tror inte jag fixat det själv
Hon är så klok, så lyhörd, så....ALLT, denna fantastiska hund,
som alltid finns där för mig, och alltid hjälper.
Skorpan Skorpan Skorpan.....du ger mig tusentals gråa hår, min underbara lilla Skorpunge.
Skulle inte byta bort dig för allt "smör i Småland"
Du är så speciell, betyder så oerhört mycket för mig,
det finns något inom dig som jag känner så väl.
Men.....du drabbas av ALLT, och faktiskt lite till, du skrämmer livet ur mig!
Jag vet att Skorpan är i perfekt kondition igen,
jag vet att hon inte hade kommit tillbaka så snabbt efter allt hon drabbats av,
om inte hennes allmäntillstånd varit ua.
"Skriv ner allt du matte, som en dagbok att gå tillbaka till"
"Även om det nu känns väldigt jobbigt"
Ok....I går hade vi besök av kompisar, bernrarna Linus o Ludde med matte.
Vi tog med matsäck för en skön hundpromenad i vår skog.
Hundarna var som vanligt glada och uppspelta, sprang och jagade varandra, precis som vanligt.
Vi hann inte många meter förrän man hörde en hund som skrek!!!
Åå NEEEJ!! Inte nu igen, tänkte jag.
VEM är det som skriker???
Så kommer en haltande hund fram mellan träden......gissa vem?
Mm....exakt, Skorpan!
Alltså, jag får SPATT! Jag kan inte tänka klart! Jag blir galen (av oro)
Kompisen klämde och kände, ingen reaktion, gick några steg.....klämde och kände igen,
ingen reaktion....hon gick lite till.....så var allt som bortblåst.
Det här såg vi inget mera av under resten av promenaden, och inte senare heller.
Förmodligen trampade hon bara på något som gjorde ont, eller kanske trampade snett,
oavsett vilket så blev det inga bekymmer av det senare.
SKÖÖÖNT!
Fortsatte promenaden, hade lite koll på Skorpans gång,
men även hon släpptes så småningom och alla var glada och nöjda.
Satt oss i solen för att fika, medan hundarna fick varsitt ben.
#livetpåenpinne ni vet!
Helt plötsligt, helt utan förvarning, helt utan någon som helst synlig orsak/anledning,
började Skorpan gå från oss......
Jag såg direkt att något var såå fel.
HON VAR I PANIK!
Började ropa lite försiktigt.....ingen reaktion alls, hon såg på mig, men ändå inte.
Hon skulle fly.
Min enda chans var att följa henne, och försöka komma så nära så jag fick tag i henne.
Hon stack rätt in i skogen, alltså inte hemåt, så rädd så rädd.
Jag ropade/skrek, och nej, så "gullig" lät jag inte, ju längre bort från mig hon försvann,
dessto mera desperat lät jag med all säkerhet.
JAG VAR HELT DESPERAT, kan jag lova.
Såg värsta tänkbara scenariot framför mig......ni fattar nog vad jag menar.
SKRÄCKEN och PANIK!
Skorpan hörde mig inte ens, när hon några ggr vände sig om och såg på mig, såg hon inte mig.
Mina tårar bara rinner när jag skriver, det var fruktansvrt.
Gissa vad räddningen blev
Just precis....RONJA!
Än en gång är hon "Räddaren i nöden"
Hon var med mig hela tiden och registrerade så klart vad som hände, men hon sprang aldrig mot Skorpan, inte förrän jag sa åt henne.
"SPRING OCH HÄMTA SKORPAN", skrek jag.
Terrängen var så eländig, men hon är ju den hon är, och tog sig snabbt fram mot Skorpan.
Jag såg att hon liksom drog till henne med tassen, buffade på henne,
och sprang sedan tillbaka till mig.
Skorpan följde INTE med.....
Skickade Ronja igen...."Kom igen, Ronja, HÄMTA SKORPAN, DU FIXAR DET!!"
Jag såg inte Skorpan längre....hörde bara hur det knakade när Ronja forserade "hygget".
Efter kom då jag.....springa är en omöjlighet för mig på plan mark,
här gick det verkligen inte bland alla träd o grenar på marken, risigt o snårigt,
jag vet inte hur många gånger jag ramlade.....det gjorde så ont så ont, sprängde i ryggen..
..men det enda jag skulle lyckas med
det var att få tag i Skorpan, innan det var för sent.
"Släppte jag taget" och gav upp nu, du skulle det vara för sent,
och vad hade hänt då?
Inga ord hjälpte, hon hörde ingenting.......men så kom Ronja fram till henne igen,
jag såg dom på håll.....Ronja stod bara stilla, jag skrek SITT!!
("STANNA" var liksom uttjatat kändes det som)
DÅ STANNADE HON!
Ronja stod kvar, Skorpan stod och tittade åt mitt håll, men såg fortfarande lika skräckslagen ut.
Så fort jag någonsin kunde (i mitt tillstånd och utan att skrämma henne ännu mera),
tog jag mig mot henne.
Åå, om jag bara kunde få tag i henne......hoppas hoppas....
Jag nästan kastade mig över henne, höll om henne......lugn lugn.....
(Även Ronja var hos oss.....älskade Ronja)
Mina tankar har snurrat som värsta karusellen,
det fanns verkligen ingenting som kunde skrämt henne så.
Det här var inte vanlig rädsla, nej långt därifrån, det här var chock, panik, skräck?
VARFÖR?
Skorpan är en tuffing, hon är ingen ängslig hund, bryr sig inte om det smäller bakom henne,
det här är så långt från henne man kan tänka sig.
Jag tänkte, "Hur sjutton ska jag någonsin våga släppa henne igen?"
Skorpan som är så lyhörd, jag har aldrig tänkt tanken att hon inte skulle komma när jag ropar på henne,
det finns liksom inte.
Hon kommer som ett skott, med sitt underbara leende,
alltid så glad, viftandes på sin stolta svans.
Hur som helst, jag var bara tvungen att göra något så att jag skulle våga släppa kopplet igen.
Som när man ramlat av en häst! Upp igen, inte fega....
Tänkte att just uppletande, det älskar dom ju, det måste väl ändå gå....eller?
"Riggade" med diverse saker, och så startade vi.
Linus o Ludde ville så klart också prova.
Under tiden som en hund sökte, satt dom andra kopplade vid varsitt träd.
Jag såg att Skorpan var tillbaka till sitt vanliga jag igen, inga tvivel alls.
Då var det hennes tur.....klart jag tänkte till precis när jag släppte henne.
Hon for iväg ut, hon letade snabbt upp en sak, och sprang allt vad hon orkade.....till MIG
Har ju läst och hört om när hundar flyr/försvinner på promenader o så.
Alltid undrat hur det är möjligt, varför gör dom det, och varför går det inte att få kontakt med dom?
Att känslan måste vara hemsk, det hade jag fattat,
nu vet jag hur snabbt det kan gå, och känslan är FRUKTANSVÄRD!
Total maktlöshet.
Jag tänker självklart inte stanna vid detta, och bara låta det vara.
"Nu har det hänt, nu händer det nog inte igen" -tanken.
Nix, inte min grej riktigt.
Har varit i kontakt med en "kontakt" i dag,
och kommer fortsätta leta svar tills jag hittar det.
Migränen kommer som ett brev på posten,
min rygg känns som ett stort sår från mina tappra försök att ta mig framåt, mot Skorpan.
Men det börjar lugna sig! Har en superbra migränmedicin,
har fått 17 "underbara" (en sanning med modifikation) sprutor som ger mig lindring mot den värsta smärtan.
Jag överlever med andra ord
Men jag vill aldrig aldrig uppleva det här igen,
Hemskt var det....
Ingen större idè att tala om för mig vad jag borde och inte borde gjort.
Likaså att ge mig diagnoser, det blir så fel....
Jag skrev ner det här, precis som när man skriver dagbok.
Nu måste jag torka tårarna och sova en stund.
Kram
Susanne