Direktlänk till inlägg 15 juni 2014
Det började som en helt vanlig, härlig dag.
Med en utflykt, tillsammans med likasinnade.
Vi skulle leta rätt på en rövarborg!!
Fyra hundar, och lika många tvåbenta, gav sig iväg genom skogen.
Varmt, men inte för varmt, för inne i djupa skogarna är det skuggigt och skönt.
Vatten, det hittar man ju alltid.
Fyra vänner vid ett "vattenhål"
(Lite lagom lerigt också)
Efter att vi hittat borgen!! och tagit oss igenom osnitslad, igenväxt terräng,
kom vi fram till Asplången.
Det är en sjö där Göta Kanal passerar i.
Där badade hundarna, och njöt av svalkan....
Det var absolut inget fel på Ronja då!!
Simning, sedan intog vi den medhavda matsäcken,
precis intill kanalen.
Och vilken tur vi hade, kanalbåten, Wilhelm Tham, kom precis lagom när vi satt där,
så vi kunde följa dess slussning.
Det är precis så båten kommer in i slussarna.
Hulta heter den här första slussen, från Asplången sett.
Fortfarande märktes ingeting på Ronja.....
Vi kom till slut tiullbaka till bilarna, och gav oss hemåt igen.
Men sedan.....Ronja hoppade ur bilen hemma, och skrek!
Så skrek hon, så fort hon rörde på sig......hon blev snabbt sämre och sämre???
Såg på henne att hon mådde såå dåligt, hade så ont.
VAR??
Har klämt och känt, och jag tror att hon har ont i nacken.
Rimligt att hon kanske sträckt sig?
Jag tänker så här:
Ronja har sträckt sig någon gång under vandringen,
som ibland gick genom ganska eländig terräng.
Så länge hon h öll igång, så kände hon inte av det....men efter vila i bilen hem, så kom smärtan?
Jaa, inte vet jag......??
När hon låg här på sidan, och skrek vid minsta lilla rörelse, såg ut att ha det riktigt jobbigt...
då kom allt över mig.
Tänkte på när Quila stod här och skrek av smärta, utan att jag kunde hjälpa....jag går sönder...
Det gör verkligen ont i mig.
Mitt förnuftiga jag, ser det så här:
Hon har ont, JA. Hon blir rädd när det gör ont, JA.
.....men en hund som skriker, det är bland det värsta jag vet.
Bilder från dagen, joorå, det finns, men jag tappade helt lusten med allt nu.
Jag kan bara hoppas på att hon mår bättre i morgon.
Och är det en sträckning, så går det ju över.....eller hur?
Det blir alltså inte mera än så här i dag.
Hoppas ni håller några tummar för att det inte är något allvarligt med henne.
(Men inte kan det väl vara det...som kommer så snabbt??)
Usch och fy, denna hemska oro....
Kram
Susanne