Direktlänk till inlägg 5 november 2013
Det knyter sig liksom.
Tårarna rinner nerför mina kinder, jaa, det går inte att stoppa.
Jag tänker nog på Quila varje dag, oftast med ett leende.
Det är ju inte nyligen som hon rycktes bort från oss, men det var alldeles för tidigt.
Allt gick så fort, hoppet om att hon snart skulle bli bra, fanns kvar ända till sista dagen.
Den här bilden kom opp i dag, och jag tycker den är så fin.
Den visar kärlek.
Ronja visste säkert hur det var med Quila,
långt innan vi andra förstod hur illa det var.
Lilla, lilla gumman, som kämpade så.
Jag kan fortfarande höra hennes skrik.....åh, så hon skrek om nätterna.
Jag blir så ARG, på denna fruktansvärda sjukdom, vid namn CANCER!
Önskar så, att vi aldrig, aldrig mera, ska behöva uppleva detta.
(Inte någon annan heller.....INGEN)
I dag, då lämnade jag över hundar och kamera till sonen!
Hade lite ärenden att uträtta.
(Iofs är alltid hundarna med mig, vad jag än ska göra,
och det hade inte varit några problem i dag heller.)
Men av någon anledning, är det många som mer än gärna "tar hand om" Ronja o Skorpan)
Dom tre drog till skogs!
Intervallträning i backe.
"Tjohooo, se opp i backen, fyra hål i nacken!!!"
"Ojoj bäst att sakta in, så jag inte springer in i kameran"
Laddar....................
Åå........HOPP!!!
(Eller kanske FLYYYYG!)
"Fick du några bilder på mig?"
"Jaa ja.....vad ska man säga........spring spring spring, det är Skorpan i ett nötskal det!"
För all del, Ronja hon kan hon också!
Mycket spring i benen har det alltid varit på henne.
"Stå stilla, stilla.....tyckte du tappade en godisbit här någonstans?"
"Var det nån' som sa godis?"
"Då kommer jag på stört!"
"Jag kan faktiskt ligga stilla också.....ibland"
Avslutade en bra dag med, kanske något mindre nyttigt, till kaffet!
Mums var det
Kram
Susanne