quilaoronja

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Susanne - 20 maj 2016 22:15


       Så kom vi då hit!      

Om jag nu skulle ha varit här någon gång, då var jag förmodligen väldigt ung,

och minnet från den epoken saknar vissa små detaljer.

Bäst att passa på innan den stora invasionen startar opp,

då människor i alla storlekar lägger beslag på sandstranden.



Med oss på "resan" var våra hundvänner.

Kul med vänner som gillar samma saker i livet....som att springa på en sandstrand så sanden yr!



"Tack du matte, det var riktigt skönt det där"   


   


Vättern är bland den kallaste sjön, sägs det ju, men det bekommer inte dom här två om alls!

"Får vi chansen att bada, då tar vi den så klart!!"



Bara MÅSTE föreviga dom fyra, sittandes i sanden.

               


OM man nu tillåter att hundarna badar, för att sedan kliva opp på en strand med vit, fin sand,

då kanske man är lite knas?!

Följden av detta blir så klart att väldigt väldigt mycket sand följde med hem.

Plötsligt hade vi en "inomhussandstrand"!



En fin gammal stock, dekorerad med hundar av olika slag.


     

Resan fortsatte......nästa stopp, Historiskt!



Ett slott som stått och fallit sönder under många år, men som nu ska rustas opp igen,

för att vi i vår tid ska få veta mera och få en bild av DÅ.



Fram med ryggsäcken och mera fika gång nr 2 denna dag!

   Frågan som bedjande ställs här, den är, "KAN VI INTE FÅ BADA IGEN??"      

Näe....det blev avslag på den frågan   



BAD o SIM = Blåsa hundarna torra.

Jag struntar aldrig i den saken, att blåsa dom torra menar jag.

När det är lite varmt i luften, blir det säkert som ett "våt-varmt" omslag när dom är helt våta,

med den enorma päls som dom har.


Torra och fina igen, och välkomna opp i knät....vilket som helst faktiskt   



Det är så mycket positivt som hänt den senaste tiden,

har träffat så många fantastiska nya människor, som gett mig så mycket positiv respons.

Varför hänga kvar vid det som inte är bra, som inte känns bra, det gör ingen gott.

Jag är som så många andra med i fb, där man får väldigt måga vänförfrågningar,

väldigt mycket reklam  annat poppar opp ideligen,

vilket jag tror är en av orsakerna till att så många drabbas av att konton blir "hackade".

Så blev ju även mitt.

Tråkigt, men absolut inte "dödligt", ett I-landsproblem som är rätt ovidkommande.

Men ändå, ett kul sätt att träffa väldigt mycket trevliga människor.

Så när jag bestämde mig för att trots allt, starta en helt ny sida, 

bestämde jag mig för att faktiskt enbart ha vänner som jag har någon form av konversation med.

Jag skriver inte massor, varken på min egen eller andras sidor,

men jag låter mina vänner veta att jag läser deras inlägg.

Nu gjorde jag det, gjorde slag i det jag bestämt,

tog bort människor som jag aldrig någonsin har något som helst kontakt med,

vilket då resulterade i, vad jag kan kalla, ett ganska irriterat meddelande.

Jag svarade, att i ärlighetens namn, trodde jag nog inte att vederbörande märkte det ens.

För mig är inte antalet intressant alls, det är innehållet som räknas.


   


"Puss på dig, Ronja"

  


I dag blev det helt galet många bilder!!

"Jaa, vad sjutton....jag vill ha dom här helt enkelt"

(Vill man inte se, så struntar man i det bara)

  




Snart hemma igen, från dagens skogstur med "ryggan"

Älskar sällskapet!




  


  


Kramar

Susanne

Av Susanne - 17 maj 2016 22:51



Ännu en hundig dag, men även en stund med den senaste familjemedlemmen.


Så här glad blir man när man märker att det är dags att ta plats i bilen!

Tur dom älskar bilen, eftersom dom båda alltid är med mig.

                 


En stunds "terapihundar" stod på schemat.

Att kliva in på "våningen" där "damerna"  sitter och halvsover i sina fåtöljer,

och se deras reaktion när Ronja o Skorpan träder in i lokalen, det är en härlig syn.

I dag blev dom så glada, kvicknade till liv allihop, ropade på hundarna,

och bad mig komma med dom för lite hundkel.

Ronja klev försiktigt opp i knät med frambenen på en av damerna, (som sitter i rullstol)

och jag blev helt stel!

Jösses, hur ska det här gå, hon krossar väl tanten, tänkte jag.

Men nej då, glädjen i ögonen på den gamla damen var helt obetalbar.

Hundar GÖR SKILLNAD, helt klart!



Efter stadspromenad återvände vi hem för lite daglig träning.

Vad sjutton tränar hon på egentligen, tänker kanske ni?

Tja, nu är vi inne på apportering.

Haken är att man inte får springa förrän man hör sitt namn,

och under tiden ska den andra sitta kvar, helt stilla, och bara vänta.

Dom har verkligen börjat få kläm på det nu.



Ronja har trott att allt som kastades var till henne, och bokstavligt talat stoppat Skorpungen.

Inte alls ok, så det här har förändrat scenariot helt.

Jag kastar, båda sitter och väntar på sitt namn, och så varvar vi.



Hundarna verkar gilla det, eller, dom gillar det mesta som har med träning att göra.

Man behöver ju inte göra det så himla krångligt alla gånger.


Skorpan med en av dom bästa "piparna"! 

Det ekar riktigt ordentligt i öronen när hon sätter igång med ett energiskt tuggande,

för att få fram ljudet.



Lilla "Vesslan"!

Snabb som blixten.

 


ANFALL!!!




Ronja hämtar hon också, mer än gärna.




Det slog mig plötsligt.......den här underbara tjejen blir snart veteran!

Hur och när hände det, undrar jag?

Hon ska ju stanna här för alltid.

En sak är säker, jag ska njuta precis varje dag, så länge hon finns här hos oss.

 



Så kom han då och hälsade på igen.......tillsammans med sin pappa o mamma

Det här är "vår lilla William".

Här blir man också påmind om hur fort tiden går.

Det var ju inte länge sedan som han kom till världen,

och nu tittar han redan frågande på sin farmor....."Vad sjutton har du i ansiktet, farmor?"

En stor svart sak....VAD?



Det här leendet kan nog få vem som helst att smälta en smula.

Underbara lilla unge, älskad av såå många.

Livet är allt bra fantastiskt.

 



Nej nu hög tid för packning......Matsäck måste med, en av dom viktigaste detaljerna.

En liten resa i morgon, med fulladdad kamera och goa' vänner.

  


Kramar

Susanne

Av Susanne - 15 maj 2016 21:45



Vad som är oppe?

Vänta lite ska ni få se....


Eländesaxeln finns kvar, men jag tycker nog det sakta men säkert går åt rätt håll.

Börjar kunna röra den utan att hoppa till av smärta,

har en läkare som hör av sig och kollar hur det går, och han påminner mig också om att det här kommer ta tid.

"Räkna med opp till ett år" säger han. 


Då är det tur att man har dom här två vännerna att ägna dagarna åt.

Jag klarar mig, jag har gulliga vänner runt mig, dom som är på riktigt.

Och så finns ju alltid dom som kallar sig vänner, haha, lite full i skratt blir man allt.

                                                  



Både Ronja o Skorpan älskar att hitta på och utöva diverse konster,

och jag hänger gärna på, förstås.


Vi börjar med lite oppmjukning av kroppen.

"Armar oppåt sträck!"

Ronja har en otrolig balans, kan sitta så här länge....




Skorpan är vig i kroppen och går gärna på två ben.




Hopp hopp hopp!




Här behövs ingen studsmatta inte.....

    



Parhopp!




Många av er säkert redan hört den här historien, men jag vill ju gärna ha den sparad här också.

I höstas fick jag ett mail från en kvinna i USA.

Hon hade sett en bild på Skorpan gär på bloggen, som hon tyckte om.

Nu undrade hon om jag ville skänka den till välgörande ändamål,

nämligen till en auktion, där vinsten går oavkortat till forskning inom sjukdomar på Berner.

Självklart ville jag det, det kändes faktiskt stort för mig, att få den frågan, och att då hjälpa.

Det skulle göras en stor förstoring av bilden, som någon kanske ville köpa.




Förra helgen ägde den stora tillställningen rum

Bernese National Specialty USA Health Auction for Berner Garde database and research.

Och där hängde min bild av Skorpan, i ett ganska stort format, tillsammans med andra fina bilder.


Fick ett tackmail och lite info om hur det gått, av kvinnan som gjort förstoringen.

Skorpan hjälpte till med $ 800!!!

Heeeelt otroligt! 8000:-! 

Känns såå roligt och fint, att dom fick in så mycket pengar till forskning.


Här är en bild jag fick från USA.

I brevet under bilden står lite om Skorpan.




Hon är allt bra go, den här lilla Skorpungen  




Jag måste säga att det här med att ta det lugnt, det är inte riktigt min grej.

Kan lätt bli frustrerande när man vill så mycket, och det inte riktigt fungerar.

Som tur är går det att köra bil ganska ok igen, 

för det är väl aldrig så mycket man bara måste åka o göra, när man inte kan.



Har väl inte blivit några utflykter precis, men det ska vi snart ändra på har jag tänkt.

Det om något gör gott.



I dag åkte vi till spårskogen, där vi under många år spenderat mycket tid.

Meningen var att vi skulle gått kurs även i år, men pga av min operation, så var jag tvungen att tacka nej.

Men att hälsa på gamla spårvänner, det kändes riktigt kul.

Vilka härliga människor!

Lite livskvalitet och massor av prat, och givetvis fika i skogen.




Skorpan fick ett litet spår också, ett test som vi ville se hur hon klarade.

Så roligt att se henne bli så glad och ivrig att få komma iväg,

och dessutom när jag inte gick med henne i spåret.

Två andra vänner tog henne med, vilket också var intressant att se.

Hon hade full fokus på sin uppgift, och brydde sig inte det minsta om vem som gick bakom.

Heja Skorpan!



Jovisst, den här tjejen tyckte nog att även hon skulle spåra,

men hon får vänta tills vi lägger ett spår här hemma.

Det får nog bli i veckan, så hon blir nöjd o glad.




På promenad häromdagen.




Vad var det nu då, som äntligen var oppe?!



Jo, jag blev kontaktad av en konstnär i Englandför en tid sedan.

Hon hade hittat några bilder på Ronja o Skorpan som hon undrade om hon kunde då använda, och måla av.

För mig är det här så otroligt, att det överhuvud taget händer, och så klart skickade jag bilderna till henne.




Var inne och kikade på hennes hemsida och alla hennes fantastiska målningar på djur.

Hon är så otroligt duktig.

När bilderna var färdiga, och jag fick se dom,

var det ganska självklart att jag ville ha dom hänga på min vägg.

Hämtade ut ett väl inpackat paket, med två fantastiska bilder.

Nu har bilderna funnits att beskåda i en "fotobutik" en tid,


(dom var inlämnade för inramning)

och innehavaren av butiken har haft så många förfrågningar från köpare.

Men dom var ju inte till salu.



Nu äntligen hänger dom på vår vägg.

Jag älskar dom, dom är helt fantastiska.





Vill ännu n gång tacka Donna Mulley, som tog kontakt mes mig och ville måla våra hundar.





Kram

Susanne



#donnamulley

#bmdca

#artbydonna

#friends

Av Susanne - 5 maj 2016 22:49



Det har blivit långt mellan gångerna här på bloggen den senaste tiden.

En sak är i alla fall säker, jag saknar både att skriva o fota,

men omständigheterna har gjort det svårt.

Tänker inte gå in på några flera detaljer om det här, för trots allt är det ju en hundblogg.

Så med det sagt, fortsätter jag nu som om inget hänt  


Vad har vi då haft för oss?                           




Njutit av den senaste tidens underbara väder, så klart!

Innefattar naturligtvis bad!

Vissa har en hel del annat att stå i också, som att utforska och ta reda på all info som går,

om platserna vi besöker.




Min egen lilla "skvallerbytta" Ronja, som håller reda på allt som Skorpan gör.

"Kolla kolla matte, nu går Skorpan ner i diket i det skitiga vattnet, trots att du sa ifrån om det!!"  

 



Det absolut bästa medlet för läkning o återhämtning,

det är det här.

Att strosa i skogarna, upptäcka nya platser, fika i en vitsippebacke,

tillsammans med dom trogna TVÅ.




Att använda kameran har varit en pina, har inte kunnat lyfta den helt enkelt,

vilket varit "skittrist" rent ut sagt. 

Därför är jag så glad att jag nu funnit ett sätt att ta några bilder.

Inga sura miner från mina ständiga motiv, tror nog även hundarna saknat "klickandet" från kameran.

Lite i alla fall 



Skorpa på tork!

Dom tar minsann ingen som helst hänsyn till kroppsdelar som inte fungerar.

Nej då, varje lerpöl ska utforskas....på djupet!



Ronjas plats i skuggan!



Visst är jag fin......ren o len.

Pass på, det händer inte varje dag




Var tog den lilla Skorpungen vägen?




Den här helgen brukar vi göra årets första dragresa.

En härlig långhelg i Gävle, som handlar om DRAG.

Tyvärr gick inte det i år, utan två armar fungerar inte mycket.

Saknar verkligen den resan med allt vad det innebär.

Att återse drag och bernertokiga vänner, som bor spridda över hela landet.

När vår träning kan återupptas, det har jag ingen aning om,

kan bara hoppas på att det blir i år.



Tills dess......tar vara på alla dagarna på bästa sätt,

med alla nära o kära intill.



Äntligen är det klart, något jag vänta på såå länge nu!

Skulle visat er tänkte jag, men det får bli nästa gång.   

Tills dess....



....njut av våren och allt som hör till den, 

och var rädda om er o varandra.


Kram

  

Susanne

Av Susanne - 24 april 2016 22:30


                  

Är så himla besviken.
Har fått genomgå en mängd operationer i mitt liv,

och jag tror inte någon har lyckats på första försöket.

Men den här gången, då kände jag att det minsann skulle bli bra.

Operationen av axeln skulle bli bra, det var jag övertygad om, allt såg ju så bra ut.

Efter tre veckor hade jag åter full rörlighet i armen, något jag inte haft på många många år.

Jag var såå glad.

Visst gjorde vissa rörelser ont, men det här skulle ta tid, det visste jag,

och jag var på helt rätt väg.

Då hände det!

Skulle sätta ihop vattenslangen med munstycket, inget tungt, ingen styrka användes alls.....

Men så KLICK!

Samtidigt som munstycket "klickade" på plats, klickade det till i axeln.

Det gjorde fruktansvärt ont.....men inte kunde väl det lilla förstört något?


Nu, två veckor efteråt. Nu vet jag att det inte behövdes mera än så.

Stygnen som skulle hålla ligamenten på plats, dom brast.

Skruvarna sitter inte heller där dom ska.

Jag vet inget mera i dag, än att det gör hemskt ont, och rörligheten är på minus igen.

Väntar på att läkaren ska komma på en lösning, och hoppas jag får ett svar i morgon.


Under tiden då.....för att orka med det här eländet, är jag åter så glad att dom här tjejerna är med mig,

hela tiden.

Dom tröstar (jo, ledsen är jag) dom får mig att skjuta smärtan åt sidan på våra promenader.

För utan promenader skulle jag nog bli tokig.


Ronja o Skorpan vid ett gammalt torp i skogen.



Hälsade på goda vänner på dagens promenad, där det bjöds på fika i solen.



Hundarna fick samtidigt en välbehövlig vätskepaus.

Jag måste komma ihåg att ta med vattnet nu när solen visar sig.

Det är varmt när man är svart!




Som vanligt tigger inte Ronja alls....nej nej, hon är bara sällskaplig.



Att hålla kameran o fota är inte alls skönt, skulle behöva ha stativet med,

vilket så klart inte fungerar. Alldeles för krångligt att bära på nu.

Några bilder togs trots allt, och ibland får jag för mig att även hundarna gillar det?


Skorpan rakt in i kameran!




Vet inte hur många önskningar man kan få, 

men jag hoppas att den som gäller att få ordning på axeln ska slå in.

Gärna så fort som möjligt, så mitt liv kan starta igen.




Inte mycket, men ändå några rader om läget i "lägret"


Tack ännu en gång för alla gulliga hälsningar


Kram

Susanne




Av Susanne - 20 april 2016 22:15


Ska inte säga ett ord om den där kroppsdelen som jag helst av allt skulle byta bort.

Inte mer än att den gör mig galen!!!

I morgon ska den åter undersökas, och jag hoppas på ett svar om VAD som hänt.

Nog om det!

              

        Hur som helst, så gör dom här två fyrbenta varelserna livet betydligt enklare,

bara genom att dom alltid finns där.

    


Att lyfta kameran mot ansiktet är en plåga,

men samtidigt tror jag på att hålla armen i rörelse.

Att stå där med en stel arm, det vill jag absolut inte vara med om.


       


"Så här då, matte....blir det bra så här?"


    

I lördags var det dragtävlingar på hemmaplan.

Gissa att det är trist att inte kunna vara med och tävla.

Förra året tävlades det inte mycket pga av Skorpan som var så sjuk.

I år hade jag sett fram mot att sätta igång igen......



....så hände då det här med axeln.



Hur som helst, när vi kom hem från tävlingarna i lördags, kunde jag inte hålla mig!!

Var bara tvungen att med lite hjälp, 

få på selarna och spänna för vagnen för lite träning.

Klarar inte av det själv ännu, men vi tränade en stund i alla fall,

och döm om min förvåning, när det gick så in i hoppsan bra.



Även Skorpan gjorde det hon skulle, utan några större missar.

Det här kan nog bli bra så småningom, nu hänger bara allt på MIG!



Även denna dag tillbringades i skogen......förstås (var annars)

"Vem där?"

"Buskarna knaka, en hund visst det är"

 


Vi satt länge i solen och njöt, kompisarna och vi.

Njöt av solen, av kaffet, av att bara vara.



Man hinner prata om många olika ämnen,

ibland t o m lösa en del världsproblem, faktiskt, haha


   

Efter att ha undersökt fikaplatsen minutiöst, (vilket Skorpan är världsmästare på)

så är det rätt skönt att bara slappa på ett berg.



  Och jag passade på att fota på lite olika sätt.

Solljus bakom, det blev mycket av den varan i dag.

   


Ronja   



Skorpan igen   



Måste bara återkomma lite till det här med sennendrag.

Det är något som jag verkligen brinner för, något som våra bernar är gjorda för.

Det märks så tydligt på dom, när dom fått lite "kläm" på det,

och då tycker det är så himla kul.

Ronja hade en period, just efter att Quila försvunnit ur våra liv,

då hon inte ville dra mera.

Hon ville iofs ingenting alls då, var mest väldigt ledsen.

Men nu, nu talar hon högt o tydligt om vad hon vill!

Tyckte mig förstå, att hon faktiskt inte behöver mig i slalomen längre.

(den som vid tragglat med under så lång tid)

"Nej då, du kan stanna kvar där, matte, så kör jag slalomen själv!"

(tror jag hon sa)   


 


Prio ett för Skorpans del, det är att dra vagnen med tung last.

Det har hon inte fått gjort pga av allt elände hon råkat ut för,

men nu jäklar, nu ska vi sakta men säkert börja öka vikterna.

Det ska bli såå roligt att komma igång igen!



"Vadå?"

"Vad jag gör?"

"Är lite törstig, förstås, och måste bita opp korken!"



Hur jag än mår......så mår jag ändå bra.

Bra i själen.

Kan väl inte må på annat sätt med mitt dagliga sällskap.

  

Ja jösses vad bilder det blev, hoppas ni inte får kramp i armen   


Kram

Susanne

 


#axel

#sennendrag

#bytabort

#träningsdags

Av Susanne - 13 april 2016 21:30


                     Så himla härligt med dagar som i dag!                

Vädret!

Sällskapet!

Fikat!

Platsen!

Det gör att man (jag) glömmer bort det onda för en stund,

och bara mår så där bra, ni vet.


Gissa vem som tycker att  bryggor är liiite smått läskiga?

(Kicken gör dock framsteg, han har inte ens gått ut på bryggan tidigare)

  


  Badsäsongen har börjat.....

   


.....vilket betyder att Ronja och Skorpan NJUTER!!


  

Skorpan simmar ju numera som om hon aldrig gjort något annat.

Annat var det förr!

Då fick man sig alltid ett gott skratt åt hennes plaskande.

  



"Villl du att jag ska simma ända in i kameran, eller?"




Först en härlig promenad i skogen, innan man äntligen fick hoppa i vattnet.

Skorpan njuter!



"Spring och massor av bus, så torkar man ganska snabbt"



"Nu kommer jag o tar din pinne, Ronja!"

(Vilket hon så klart inte vågade  )


Så var det dax att fortsätta promenaden.......

Då måste man bara ta ett enda dopp till.....förstås.



Kicken funderar....

"Hur sjutton ska jag få tag i det där som flyter omkring, utan att blöta ner mig???"

  


Gänget!

Nästa gång kanske vi ska ta och sjösätta båten?



Trötta.....



Jättetrötta!



Pälsvård tar sin tid, efter en dag som i dag.....



....då blir man så klart trötter.


"Är du klar nu, matte.....kan vi gå o lägga oss nu?"



Kram

Susanne


Av Susanne - 9 april 2016 20:15


Jag har väl inte riktigt kommit ifatt med allt ännu,
det tar sin tid helt klart.

Bland det mest besvärliga är att skriva, både med penna och att använda mus eller padda.

Små små rörelser med handen känns inte ok i axeln,

men jag tränar på, och sakta men säkert går det bättre o bättre.


Senaste inlägget slutade med en bild på två skitgrisar.......den här!


Tänkte berätta varför, och att det egentligen inte alls berodde på något annat än deras matte.


Har haft besvärligt att använda höger arm till att kasta bollar t.ex, även innan operationen,

det hände ganska ofta att dom hamnade på konstiga ställen, pga av att jag oftast fick använda vänster arm.

I den finns ingen som helst precision, absolut noll faktiskt!


Av den anledningen, införskaffade jag en boll som dels var flytande,

och dels hade en färg som verkligen syntes.

Skrikande cerise!

Den här skulle väl ändå inte hamna utom synhåll?

Jag skulle ju kunna se den på långt håll.....eller?


Men inte sjutton lyckades jag med det inte.

Bland dom första promenaderna jag gjorde själv med hundarna,

med den justerade axeln, så var som vanligt bollen med.

Slängde iväg den med vänstern.......och vips så var den som bortblåst!

Ingen av oss, varken hundarna eller jag, såg var den hamnade?

Heeelt otroligt!

Det mest troliga var väl ändå att den hamnat i den närliggande bäcken, kanske,

men hur mycket jag än letade fanns den inte.

Kanske sjönk den till botten?


Grämde mig som tusan över det här, ännu en boll bortkastad, så klantigt!


Nästan två veckor senare, gick vi åter på samma ställe.

Tänkte på den försvunna bollen, och på att både Ronja och Skorpan faktiskt är duktiga spårhundar.

Sa lite på skoj till dom båda;

"Ni som är så himla duktiga, hur svårt kan det va att hitta den där bollen egentligen?"

"Ta nu och koncentrera er ordentligt, och sök rätt på den, är ni snälla!!!"


Nog blev jag lite snopen, när dom båda stack i väg med hög fart,

rakt ner i diket/bäcken.

Kan det verkligen vara möjligt att dom förstod vad jag sa?

Jag pratade ju bara med dom.


Ner i det skitiga vattnet, in under det höga gräset......ibland såg jag dom knappt alls.....



Dom jobbade tillsammans, Ronja o Skorpan, precis som dom brukar göra.

Slet o drog, grävde djupt ner i vattnet.....

 



Det kan väl inte vara möjligt........eller....?

Jo men banne mig, dom hittade den!!!!

Oppe på kanten stod jag o skrek av glädje, hejade på dom båda......

Tjoohoooo, vad ni är duktiga!

Tror vi var lika glada alla tre...



Så stolta över allt beröm, och sååå skitiga!




Ja jösses......vattnet var inte det renaste....men vad gör man inte för att leta rätt på en bortkastad boll.




Dom är allt bra fantastiska, våra hundar!

Deras luktsinne är enormt, tror inte vi förstår vilken enastående nos dom har.

Att känna nästan exakt var i diket bollen låg,

under allt gräs och lera.

Jag är imponerad, helt klart.





Återigen blev det bad, förstås.



Nu finns det flera bollar som är bortkastade i skogen,

så min tanke är så klart att även dom ska hittas.

Kanske någon mera i alla fall....



Som svar på frågor om mitt problem med hjärtat, 

så är det mycket kontroller o undersökningar som gäller.

Provar just nu en annan behandling, som jag hoppas kommer fungera ok,

så jag slipper gå igenom något större.




Men huvudsaken är ATT det ordnar till sig och jag kan få må helt bra igen,

vilket jag väl inte gör för tillfället.

Att ha problem med hjärtat är mer än lovligt oroligt, tycker jag.

Inte bara obehaget, utan även oron som medföljer.

Vi har ju bara ett hjärta.......




En liten uppdatering och en berättelse från oss.


Stor kram till er alla

Susanne

TJORVEN!

 

SKRÅLLAN!

 

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Arkiv

Sök i bloggen


Skapa flashcards